Tyskland, ett normalt land?

När Tyskland vann fotbolls-VM 1954 i vad som kallats "Undret i Bern", var det inte bara en idrottslig framgång, utan gav kanske framför allt en känsla av hopp och framtidstro för många (väst)tyskar. Efter Nazi-diktaturen, krigsnederlaget, de raserade städerna och de första, svåra åren efter kriget, var landet återigen något att räkna med, ett land som inte bara var världsmästare, utan också åtnjöt ett "ekonomiskt under", Wirtschaftswunder. 

60 år senare ger segern i detta års VM ett tillfälle att fundera lite över Europas mäktigaste nation. För så är det ju nu, 2014: Det är inte bara ett starkt  lag, utan också ett framgångsrikt land som har tagit hem titeln.

När VM arrangerades i Tyskland 2006 hände något. Tyskarna kunde visa sin hängivenhet för sitt lag och sin kärlek till sitt land på ett någorlunda normalt, avslappnat sätt, med flaggviftande och glädje, som andra länder.  Av välkända, förklarliga och rättmätiga skäl har den tyska nationella känslan varit dämpad sedan 1945. Och ovanpå skulden från nazitiden kom det faktum att landet var delat.

2006 kunde också besökarna i värdlandet glädjas med tyskarna - för med tiden, och med Tysklands positiva utveckling till en stabil, mogen och välkomnande demokrati, följer naturligtvis också ett mer avspänt förhållande till omvärlden. Men ändå, fortfarande stöter man (i Sverige, men säkert ännu mer i andra länder) på en hånfull, avståndstagande attityd till Tyskland, inte minst i samband med fotbollen, där kopplingar görs mellan de idrottsliga framgångarna och nazismens vidrigheter, kanske halvt på skämt, men ofta med en alltför stor dos allvar. Man behöver naturligtvis inte tycka om Tyskland. Men att göra denna koppling till dagens tyskar, varav de allra flesta är alltför unga för att ha haft något med nazisterna att göra, är naturligtvis oerhört dumt. Även om det är oreflekterat, är det att säga att eftersom du är tysk, är du fördömd. Att döma människor efter nationell eller etnisk tillhörighet och inte efter vad de gör eller säger, är just den typ av idioti som 1933-1945 förde Tyskland och världen in i katastrofen.

Men visst, det är samtidigt omöjligt att tala om Tyskland i ett större perspektiv utan att komma in på nazismen. I tysk offentlig diskussion sker detta ständigt. Det torde inte finnas någon annan nation som har bearbetat, ja ältat, sitt förgångna på detta sätt. Det hänger förvisso samman med att de nazistiska brotten också är unika, men ändå måste det kunna konstateras att man i Tyskland verkligen ansträngt sig för att göra upp med sitt förflutna - och att detta är något som andra länder också har anledning att göra, men inte gjort.

Och tack vare detta har tyskarna återtagit den moraliska rätten att få vifta med flaggor.

Men vad är det för land som nu också med allt större lätthet gör detta? Vad är dess plats i världen? Dessa frågor är temat för det senaste numret av den alltid läsvärda der Spiegel. Det är, enligt artikeln, en nation som är "entkrampft", det vill säga där det krampaktiga har släppt, om än ännu inte ett avslappnat land.

Det är också ett land som efter återföreningen har blivit mäktigt igen. Medan Sydeuropa och Frankrike dras med mer eller mindre stora ekonomiska bekymmer, går det bra för Tyskland. Det är också ett land med större självsäkerhet i utrikespolitiken. Nyligen blev CIA-chefen för Tyskland hemskickad, efter att det avslöjats att USA har agenter i Tyskland som spionerar på sin allierade - en unik händelse.

Vilken roll Tyskland kommer att spela på den globala arenan framöver återstår att se. Men låt oss glädjas åt att Europas mäktigaste land är demokratiskt, fritt och fredligt. Oavsett vad du känner för landet i övrigt - eller för fotboll  - är detta något att fira - kanske med en liten svart-röd-gul flagga!

Några reflektioner och iakttagelser under en resa till Kiev 30 april - 4 maj 2014.

Hotell Ukraina är ett något bedagat lyxhotell från sovjettiden, byggt i typisk stalinistisk arkitekturstil. Tack vare sitt läge intill Maijdan har det blivit populärt bland journalister, som ofta ses stå på balkongerna och sända tv. Att den pampiga men nu ganska folktomma lobbyn för inte länge sedan var full av skadade och dödade demonstranter känns overkligt. 

På gatan och torget utanför är det numera också lugnt och fredligt, om än inte riktigt som vanligt. Barrikaderna från de blodiga kravallerna finns kvar, överallt drivor av bildäck, bråte och sandsäckar. Och blommor, barnteckningar och gravljus, kors, uniformerade män, vanliga Kievbor, folk som liksom jag fotograferar allt detta, försäljare som försöker locka de få turisterna, kiosker med drycker och cigaretter, gatukök.

De ”himmelska hundra”, de som dog på torget, hyllas överallt. 

"Ära åt hjältarna", ”Ära åt Ukraina”

Och flaggor, ukrainska, EU-flaggor, svartröda flaggor. Någonstans ett porträtt på Stephan Bandera, en ukrainsk nationalist som samarbetade med Nazityskland under kriget (men som också under en period satt i tyskt koncentrationsläger). Nästan mitt på torget resterna av juldekorationen, där nu allehanda banderoller och plakat satts upp. ”Alla mot Putin” står det på en, ”Vi älskar ryssarna – föraktar Putin” på en annan. 

Vid tälten finns soppkök, någon hugger ved, ibland brinner små eldar, och här finns ofta en banderoll eller skylt med ett ortnamn. Inte bara västra Ukraina är representerat här, utan också Krim, Donetsk och många andra städer. De uniformerade håller sig lugna, de flesta står och hänger, pratar med varandra och röker, vad de gör här är oklart, ingen stoppas från att komma in eller ut från torget, men kanske är de beredda att spärra av det igen och slåss om något händer. Barrikaderna ska stå kvar till valet den 25 maj, sägs det.

Ett av husen vid Maijdan är det eldhärjade fackföreningarnas hus. När jag var i Kiev för första gången i början av 2000-talet pryddes det ännu av hammaren och skäran. Andra gången jag var där, 2006, hade den symbolen ersatts med en annan, abstrakt, för mig okänd och obegriplig symbol. Nu är byggnaden utbränd. 

Torget och huvudgatan Kretchatyk kantas annars av hus i Stalinstil. På en kulle en bit bort, med utsikt över den mäktiga Dnepr, finns en stor silverfärgad båge under vilken två bronsjättar höjer det sovjetiska emblemet mot himlen. Det är monumentet för den ukrainsk-ryska vänskapen och Ukrainas ”återförening” med Ryssland. Till höger om detta finns ett nyare, ukrainsk-nationalistiskt monument i sandsten som motvikt. Runt alltsammans står kiosker som säljer öl. Folk dricker, roar sig eller tittar ut över floden. Ingen verkar bry sig särskilt om något av monumenten, förutom några barn som klättrar upp på de ukrainska nationalhjältarna och låter sig fotograferas.

Att byggnader och monument som minner om sovjettiden finns kvar är inte konstigt. Men Rysslands och Ukrainas gemensamma historia går mycket längre tillbaka än så. Stora delar av det som i dag är östra och södra Ukraina var ryskt i slutet av 1700-talet, endast de västligaste delarna har egentligen aldrig tillhört Ryssland, först efter andra världskriget blev de delar av Sovjetunionen. Att dra en knivskarp gräns mellan det ”ryska” och det ”ukrainska” låter sig knappast göras. Ryska talas av många i stora delar av landet, även i Kiev – vilket inte betyder att alla dessa människor definierar sig som ryssar, än mindre att de är proryska i politisk mening eller vill tillhöra Ryska federationen. Tvärtom visar undersökningar att majoriteten av befolkningen även i de till övervägande delen ryskspråkiga delarna av landet vill tillhöra Ukraina. Den dominerande religionen i båda länderna är den ryskortodoxa. Det som av många uppfattas som ryska nationalrätter, som borsjtj, är också typisk ukrainsk mat.

Att de etniska gränsera är otydliga och identiteter och språk överlappar varandra borde, förhoppningsvis, minska risken för ett inbördeskrig längs etniska linjer. Ändå känns det som om Ukraina är illa ute när rapporterna om blodiga strider och nedskjutna helikoptrar i Slovjansk och många döda i branden i Odessa strömmar in. I Kiev märks ingenting av detta, åtminstone inte på ytan. Allt är lugnt och fredligt. Men kanske lite väl lugnt. De relativt få restaurangerna och uteserveringarna är halvtomma. 60 procent av turisterna sägs ha försvunnit under de senaste månaderna, vilket torde vara ett hårt slag mot ett redan fattigt land. Det är synd på flera sätt, inte bara för att ekonomin drabbas utan också för att de som ställer in sitt besök går miste om en trevlig och bitvis mycket vacker stad. Här finns Sofia-katedralen från 1000-talet och det stora klosterkomplexet en bit utanför staden, med sina gyllene torn och trånga underjordiska grottgångar, där heliga, mumifierade munkar ligger i kistor och där troende och turister trevar sig förbi i mörkret med vaxljus i handen. Kiev är en gammal, betydelsefull stad. Det var här som den östslaviska-kristna civilisationen började, sägs det – och enligt ett sätt att se på historien är det därmed också här som den ryska civilisationen har sin vagga.

Ur detta synsätt kommer också det rysknationalistiska argumentet att det egentligen inte finns någon ukrainsk nation, och att det är orimligt att Ukraina ska fjärma sig från Ryssland. Nu ska man kanske inte ta så hårt på sådana argument, ty vad det handlar om i dag är naturligtvis till stora delar politik. Men också känslor. Och känslor kan sätta världen i brand.

I Kiev träffar vi Oksana Vynnychuk från det ukrainska journalistfacket. Att höra henne berätta om journalisternas villkor i Ukraina ger perspektiv på den svenska vardagen. Minst tio journalister attackeras varje dag i landet, många har skadats, tortyr och mord har förekommit. Just nu är det farligast i östra Ukraina, med kidnappningar och riktade attacker mot journalister. Polisen vill eller förmår inte göra tillräckligt för att reda ut fallen. Mediasituationen är liksom situationen i stort komplicerad och märklig. På Krim kan ukrainska tv- och radiostationer inte längre sända, i öst är det farligt och därför svårt att rapportera. Där finns ryska journalister, som dock skildrar skeendena ur separatisternas perspektiv, berättar Oksana.

Ingen vet vad som händer härnäst. Oksana rycker på axlarna när hon får frågan. Val ska hållas den 25 maj om allt går som planerat, och det senaste beskedet är att valen hålls även om alla delar av landet inte kan delta. Resultatet ska ändå vara giltigt, är det sagt.

Att få en ordentligt vald regering är mycket viktigt, eftersom den nuvarande övergångsregeringen kan anklagas för att vara illegitim. Den förre presidenten Janykovitj anser sig ju ännu vara den rättmätige presidenten, trots att han är helt förbrukad och inte längre stöds ens av Ryssland. Men om nu befolkningen i de östra och södra delarna inte kan komma till valurnorna, hur legitimt kommer valet då att vara i Rysslands ögon.

Inget vet och om våldet forsätter ökar risken för att situationen hamnar helt bortom kontroll, kanske även för dem som styr i kulisserna (Ryssland). 

Men har folk hopp åtminstone? Jodå, tror Oksana Vynnychuk, revolutionen har ändå väckt ett hopp om en annan framtid. Det började som en protest mot att associationsavtalet med EU inte skrevs på, men växte till ett uppror mot hela det dåvarande styret och mot korruptionen i landet. Nu är presidenten borta och ingen skjuter på demonstranterna. Inte här i Kiev i varje fall.

Kiev, 30 april - 3 maj 2014

Några tankar om Ukraina

Det har snart gått åtta år sedan jag senast besökte Ukraina. Jag minns det som ett underbart land. Överallt träffade jag trevliga och öppna människor, som gärna ville prata med en nyfiken kringresande utlänning och ge sin syn på sitt land.

Det talas mycket om den öst-västliga dimensionen i landet, med ett mer ryskspråkigt och Rysslandstillvänt öst och ett ukrainskspråkigt och västorienterat väst. Detta är naturligtvis riktigt, men som också påpekats av mer initierade bedömare är denna bild förenklad. 2006 reste jag från Lviv i väst till Donetsk i öst – och visst var skillnaderna påtagliga. Bakom detta finns historiska orsaker; Lviv till exempel är en stad som tillhört Polen och Österrike-Ungern, men aldrig Ryssland.

Men med detta sagt måste en sådan sak som språkfrågan nyanseras. Det är betydligt fler som talar ryska i Ukraina än som identifierar sig som ryssar. Som exempel: I Kiev – en stad som jag upplevde som mer rysk- än ukrainskspråkig – träffade jag två journalister som båda var måna om att hävda Ukraina som en egen nation och som ansåg att ukrainska måste vara det enda officiella språket i landet. Trots detta pratade de ryska med varandra. Att sätta likhetstecken mellan ryskspråkig och Rysslandstillvänd i någon politisk mening är fel. 

Det som nu händer i Ukraina är förfärligt. Det ryska militära ingripandet kom som en chock för nästan alla. Få eller ingen trodde att det kunde gå så långt. Ändå följer det ett bekant mönster med argument om att skydda ryssar och ryska medborgare, där ingripandet kommer som ett svar på en vädjan om hjälp från Krim, där ryska pass delas ut.

Exakt vad Putin hoppas uppnå är oklart. Pressa den nya ukrainska regeringen till  eftergifter, och sedan dra sig tillbaka? Verkligen ansluta Krim till Ryssland? Ingripa militärt även i östra Ukraina och få till en delning av landet (låter osannolikt, men det osannolika har redan hänt på Krim).

 

Att Krim har en viktigt geostratetgisk position och att Ryssland har sin flottbas där är givna faktorer som också ofta framhålls. I ett större perspektiv är det svårt att inte se det som nu händer i ljuset av traditionell rysk imperialism i sitt närområde. Ryssland har alltid strävat efter att utvidga sina gränser och/eller kontrollera sina grannar. Och i den ryska imperiedrömmen spelar Ukraina en central roll. Inte bara genom sin storlek och sitt läge, utan också känslomässigt-mytologiskt: Det var här det östslaviska rikets vagga låg och det var därmed också här som Ryssland föddes. Att det finna alternativa sätt att se på historien är givet, men för imperiedrömmaren är det denna syn som gäller.

Ukraina och Ryssland har många kulturella och historiska band och människor i båda länderna borde naturligtvis ha möjligheten att fortsätta odla dessa – också i ett Ukraina med nära relationer till Västeuropa. Att Kreml nu är i full färd med att raserade denna möjlighet är förfärligt och djupt tragiskt.