Grüss Gott, Herr Lindenberg

Hallo, hallöchen, hallo sjunger Udo Lindenberg i en av sina största hits, Sonderzug nach Pankow, från 1983. Det har sina poänger, i Berlin kan man faktiskt höra hälsningsordet hallöchen (som alltså är en dimunitivform av hallo), men troligen inte i Nürnberg i Bayern, där man med största sannolikhet snarast möts av ett vänligt Grüss Gott (bokstavligt "hälsa Gud", men som väl får tolkas som "må Gud hälsa dig").

Detta är nu inget utslag av religiös fanatism utan faktiskt standardshälsningsfrasen i Sydtyskland; i nordligare delar av landet förekommer den dock inte alls utan möts snarast av oförståelse eller förakt. Ett litet exempel på de kulturella skillnader som finns inom detta federala, decentraliserade och endast sedan 1871 förenade land.

Nu kanske inte skillnaderna ska överdrivas, det finns mer som förenar, som Hamburgbon Udo Lindenberg som är populär i hela det tyskspråkiga området och som jag hade nöjet att få se och höra i just Nürnberg.

Lindenberg torde vara okänd för de allra flesta utanför den tyskspråkiga världen - där han däremot får sägas vara något av en gigant. När han nyligen fyllde 70 uppmärksammades det i alla stora tidningar.

Kanske har några svenskar ändå hört talas om Lindenberg tack vare tv-serien Deutschland 83, där hans konsert i Östberlin skildras. Händelsen i tv-serien har sin historiska motsvarighet: 1983 fick Udo Lindenberg en stor hit med ovan nämnda Sonderzug nach Pankow (extratåg till Pankow, en stadsdel i Östberlin där många i DDR-eliten en gång bodde). Låten handlar om att Udo inte får spela i DDR och att han gärna skulle vilja dela en flaska konjak med Erich Honecker. Till sist fick han lov att framträdda i Palast der Republik i Berlin - men spelningen blev en engångsföreteelse, de styrande i arbetar- och bondestaten ville inte tillåta den västtyska rockstjärnan att hålla fler konserter.

Lyssna på låten här (via Youtube):

Sonderzug nach Pankow var en del av Udos ansträngningar för mer förståelse och närmande mellan Öst- och Västtyskland, för vilka han 1989 belönades med den finaste civila tyska utmärkelsen, Bundesverdienstkreuz. Kanske kan man se hans arbete som en del av den socialdemokratiska Ost-Politiken med sin strategi för "Wandel durch Annäherung" (omvandling genom närmande) - Lindenberg har också en socialdemokratisk politisk grundsyn.

Politisk är han fortfarande. Att samla 25 000 fans i Nürnberg är väl inte dåligt, men det fyller inte stadens stadion. Udo Lindenbergs kommentar till detta? "De andra kommer senare, de är fortfarande ute på Anti-Nazidemonstrationen. Under konserten han också om att det behövs ett solidariskt Europa som kan ta emot flyktingar och kritiserade Angela Merkels (EU:s) överenskommelse med Turkiet. Han häcklade också det högerpopulistiska partiet AfD.

Men det är förstås inte på det politiska, utan på det konstnärliga planet, som Udo Lindenberg har betytt mest. Han bestämde sig tidigt för att sjunga på tyska och var därmed en föregångare och vägvisare för tyskspråkig rock. Han har förklarat att han till en början försökte med engelska, men insåg att han var för dålig på språket och att han var övertygad om att det skulle gå att göra rock även på tyska. Och även om språkvalet förstås har begränsat hans publik till de tyskspråkiga länderna, var det nog ett klokt val med tanke på hur mycket texterna betyder för Lindenbergs låtar och hur språkligt bra de ofta är; ett sådant eget, helt enkelt språkligt begåvat uttryck hade han förmodligen inte fått till på ett annat språk än sitt modersmål.

Under sin turné som går under namnet Keine Panik (ingen panik), då han alltså spelade bland annat i Nürnberg, har Udo Lindenberg satsat på en spektakulär och storslagen scenshow. Men vulgärt blir det ändå inte, han lyckas mycket väl behålla och odla sitt eget uttryck och sin egen stil.

Berlinmuren är borta och även Erich Honecker är död sedan länge. Men Udo lever - vilket han själv, med tanke på ett hårt och delvis rätt försupet liv, tycks vara rätt nöjd och stolt över. Nu siktar han på att dröja sig kvar ytterligare 30 år på jorden, lät han förstå i Nürnberg, innan han gör kollegorna Lemmy, Bowie och Prince sällskap - enligt Lindenbergs utsago har giganterna redan bildat ett band tillsammans där i rockhimlen. Vem vet hur det är med det. Men låt oss hoppas att legenden Udo får vara kvar här hos oss ännu en lång tid och "göra sin grej".

Vem blir Tysklands nästa president?

Tysklands nuvarande president Joachim Gauck ställer inte upp för omval.

Det - väntade - beskedet kom i dag. Spekulationerna om vem hans efterföljare kan tänkas bli, och analyserna av det politiska spel som nu börjar i sökandet efter en ny president, är givetvis redan igång i de tyska medierna - trots att hans ämbetstid inte går ut förrän om nio månader.

Gauck är en populär och brett accepterad president och även om han inte var förbundskansler Angela Merkels förstahandsval när han tillträdde, hade hon enligt vad som skrivs i tyska tidningar önskat sig att han satt kvar - för att skjuta upp de politiska slitningar som valet av en ny president innebär till efter parlamentsvalen. Så blir det nu inte.

En liten bakgrund: Presidenten i Tyskland har liten makt och framför allt symboliska och representativa uppgifter. Han (eller hon, hittills har det alltid varit en man) väljs av en parlamentarisk församling som återspeglar majoriteten i förbundsdagen och i delstaterna och alltså inte direkt av folket. Därav det spännande politiska spel, som nu väntar.

Inget parti har majoritet i den församling som ska välja nästa president. Vore då ännu en enande kandidat, som de största partierna CDU/CSU (konservativa) och SPD (socialdemokrater) står bakom möjlig? Kanske till och med med stöd av de gröna och liberalerna? Kanske det, men det är inte säkert att detta vore önskat av alla de inblandade partierna. I dag regeras Tyskland som bekant av en så kallad stor koalition mellan CDU/CSU och SPD. Om dessa partier förde fram en gemensam presidentkandidat, kommer det att tolkas som de är beredda att fortsätta regera tillsammans även efter nästa val - ett intryck som de nog inte vill ge.

I så fall får man tänka sig att partierna för fram egna presidentkandidater. CDU/CSU är det absolut största politiska blocket, och det sägs också att många inom de två systerpartierna önskar att detta tas tillvara och att en egen kandidat förs fram. Den skulle i så fall kunna väljas i en tredje valomgång, då det inte längre krävs absolut majoritet.

Denna kalkyl förutsätter dock att inte vänsterblocket enas om en gemensam kandidat: Socialdemokrater, socialister och gröna skulle i så fall kunna ta hem segern. Men kan de verkligen komma överens om en sådan sak? Vill SPD liera sig med socialistiska Die Linke? Vill de gröna verkligen vara en del av ett rött samarbete - eller hellre närma sig CDU? Och vilken kandidat skulle de i så fall kunna komma överens om? Spekulationerna är igång.

Några namn nämns förstås också redan. Som CDU-kandidater omtalas bland andra Wolfgang Schäuble, den nuvarande finansministern, från SPD den nuvarande utrikesministern Frank-Walter Steinmeier. En troligare kandidat är kanske Norbert Lammert, förbundsdagens nuvarande talman.

Vi får se. Det enda som med relativ säkerhet kan sägas är att det blir ett spännande 2017 i tysk politik, med först ny president och sedan -framför allt - förbundsdagsvalen på hösten. De senare har naturligtvis vida större betydelse: Kommer Merkel att sitta kvar? Hur går det för högerpopulistiska AfD? Kommer SPD att kunna bryta sin kräftgång?

Frågor som också kommer att vara av stor betydelse för Europa och Sverige.