Droger och prostitution - här skiljer sig Sverige och Tyskland åt

Tyskland och Sverige är, politiskt och kulturellt, i många avseenden mycket lika varandra. Detta gör på ett sätt skillnaderna mer intressanta: När en vän vars grundvärderingar du delar framför en åsikt annan än din egen, torde du vara mer benägen att lyssna än om du hört den från någon vars hela värdesystem är dig främmande eller motbjudande.

En sådana skillnad som är omedelbart iögonenfallande och som borde få varje rättänkande svensk att förfasas (men säkert mången svensk turist att fröjdas) handlar om alkohol (och i viss mån andra droger), en annan om prostitution.

Att Sverige har en i förhållande till många andra europeiska länder restriktiv alkoholpolitik är förstås ingen nyhet. Men även om den liberalare politiken i Tyskland knappast överraskar gemene svensk på Tysklandsresa, blir skillnaden ändå mycket påtaglig när man betänker till exempel att (nästan) alla livsmedelsbutiker i Tyskland håller stängt om söndagarna, men att det, åtminstone i en storstad som Berlin, alltid finns ett mycket stort antal helg- och nattöppna butiker (s k "Späti") som visserligen inte tillhandahåller något vettigt att äta, men däremot erbjuder ett mycket stort sortiment av alkoholhaltiga drycker till för svenska förhållanden förmånliga priser.

Visst ställs då och då även i Tyskland frågor om problem kopplade till den lättillgängliga alkoholen, men att införa något Systembolagsliknande förefaller otänkbart. I Sverige diskuteras frågan knappast alls; ingen inflytelserik person eller organisation driver så vitt jag vet linjen att öl och vin ska få säljas på Ica och Konsum (för att inte tala om kyld öl på 7Eleven  klockan 11 en lördagsnatt).

Knark är liksom i Sverige förbjudet även i Tyskland, men hållningen i verkligheten är betydligt liberalare. Cannabisrökning på öppen gata är vanligt förekommande och brukarna har knappast något av polisen att frukta. Och det förs även i etablerade kretsar en debatt om legalisering.

Med prostitutionen är det något liknande, men förmodligen för mången svensk än mer provocerande. För medan det i Sverige - åtminstone så som det kommer till uttryck i den offentligt-politiska världen - råder i det närmaste total enighet om att sexköpslagen är det enda moraliskt försvarbara, har man i Tyskland valt en helt annan väg. Här var det de gröna och röda krafterna, som drev igenom en legaliserad reglering av prostitutionen, delvis med feministiska argument.

Prostitutionen är sålunda inte oreglerad i Tyskland, tvärtom. Inte heller förtigs de problem som finns förknippade med verksamheten - nyligen gjorde polisen ett stort tillslag mot en bordell i Berlin, där det misstänks förekomma tvångsprostitution och annan kriminalitet. Att sexköparna har ett ansvar föreslås också tydliggöras i en ny lag: Den som köper sex trots att han vet eller rimligen borde ha förstått att det rör sig om tvångsprostitution hotas i framtiden av fängelse. Även de som driver bordeller och de prostituerade själva har skarpare krav att vänta från lagstiftaren. Men man fortsätter trots allt på den inslagna vägen av regleringar i stället för förbud, ty, som en statssekreterare vid det tyska familjeministeriet uttrycker det i samband med det nya lagförslaget: "Prostitution är visserligen inte ett jobb vilket som helst. Men det är ett jobb."

Vad är det med Tyskland?

På S-bahn från flygplatsen Schönefeld: nästan inga passagerare och av de få som trots allt reser med tåget tycks ännu färre ha kommit med flyget; resenärerna på detta S-bahntåg en lördagskväll ser en smula nergångna ut och saknar tungt bagage. Längre in mot centrum fylls tåget sakta på, men blir aldrig fullt, någon trängsel är det inte tal om. Vid en större station tränger sig en doft av stekos eller frityrolja in i vagnen.

Den som är här för första gången kanske förundras och frågar sig var han hamnat, medan den återvändande Berlinturisten snarare njuter av att insupa atmosfären. Väl avstigen i någon av de centrala delarna av staden går det förstås också att ana att man ankommit en europeisk metropol, trots ett relativt lugn.

Många dras till Berlin. I somliga delar av staden, som i det turisttäta Mitte, tycks bara ungefär varannan som promenerar på gatorna denna kväll tala tyska. Man hör mycket engelska och mycket danska och svenska.

Berlin har helt enkelt blivit otroligt hippt och attraktivt för turister och för kreativa människor (och sådana som önskar att de vore kreativa och konstnärliga) men är förstås även bortsett från det ytliga en betydande europeisk huvudstad. Många älskar Berlin, så även jag.

Men hur är det då med Tyskland i övrigt? Är det lika attraktivt för turister och för kosmopolitiska dagdrivare och kreativa? Näppeligen.

Berlins attraktionskraft till trots torde det inte vara ett alltför vågat påstående att hävda att gemene svensk knappast är tysklandsorienterad. Det är den engelsktalande världen som dominerar vad gäller vilken utländsk kultur vi tar del av, och mediebevakningen av de amerikanska primärvalen förefaller oändligt mycket mer omfattande än den sammantagna rapporteringen från Tyskland.

Borde vi då intressera oss mer för grannen i söder? Definitivt, och det av många skäl.

Tyskland har – mer eller mindre ofrivilligt, kanske – ånyo seglat upp som Europas mest betydelsefulla land. Det är med tanke på sådant som dess storlek och centrala geografiska läge egentligen inte förvånande, men ännu ovant.

Tyskland är inte bara ”världsmästare i export” och har kontinentens största och starkaste ekonomi, det har också blivit politiskt mäktigt. Angela Merkel kanske eller kanske inte kommer att kunna lösa Europas problem, men att hon är den mäktigaste politikern på kontinentens politiska scen står utom tvivel. Även kulturellt är Tyskland faktiskt en mäktig nation. Få andra länder lär kunna konkurrera om sådant som antalet symfoniorkestrar per capita eller mängden översatt litteratur, till exempel.

Jo, det finns goda argument för att se Tyskland som förebild i flera viktiga avseenden. Många lär beundra landets urstarka ekonomi, men även på andra områden är landet utmärkt välfungerande och nog faktiskt också förebildligt.

Den norska journalisten Sten Inge Jörgensen, som jag nyss hade äran att träffa i Oslo, argumenterade i en artikel i Die Zeit i oktober 2015 för att Tyskland är det som de skandinaviska länderna önskade att de vore – inte bara rikt, utan också socialt relativt jämlikt. Kanske är det så (det är ju svårt att säga, inte minst eftersom det mellan de skandinaviska länderna, trots alla likheter, också finns skillnader i politiska förhållanden och traditioner). Han pekar också på något som jag tänkt på många gånger i Berlin, men som nog gäller för hela Tyskland, nämligen att det här råder en tillfredsställande kompromiss mellan, som han uttrycker det, ordning och flexibilitet.

Själv har jag kanske mer tänkt på det i termer av reglering/ordning kontra frihet/anarki, men kanske menar vi samma sak. Inte minst i Sverige har vi en hämmande tradition av statlig reglering och förmynderi (och ett många gånger enkelspårigt debattklimat),
Motsatsen till detta kunde tänkas vara anarki eller en nattväktarstat – något få svenskar eller tyskar torde önska sig. I Berlin, med alla sina oliktänkande, är känslan av frihet och tolerans stor, samtidigt som det är en väl fungerande stad. Tyskland är också, tack vare sin storlek men kanske även av andra skäl, ett mer pluralistiskt samhälle; det finns liksom mer av allt, även av kvalificerade åsikter. 

En del, kanske många, tyskar skulle säkert ifrågasätta dylika hyllningar. De skulle peka på verkliga problem (som det självklart finns gott om, som i alla samhällen), men kanske också skämmas över att förväntas vara stolta över sitt land. Ty 1900-talshistorien har (i grunden med rätta, givetvis) gjort många allergiska mot allt som skulle kunna liknas vid tysk nationalism (ehuru högerpopulistiska och nationalistiska rörelser nu, till sist, vinner terräng även i Tyskland).

Men tyskarna borde kunna vara stolta, inte minst just för att de har bearbetat sitt förflutna och utvecklats till ett land som inte bara är fritt och rikt, utan faktiskt också en demokratisk och ekonomisk (och kanske också, även om det är ett svårt begrepp, kulturell) förebild.