Det har snart
gått åtta år sedan jag senast besökte Ukraina. Jag minns det som ett underbart
land. Överallt träffade jag trevliga och öppna människor, som gärna ville prata
med en nyfiken kringresande utlänning och ge sin syn på sitt land.
Det talas
mycket om den öst-västliga dimensionen i landet, med ett mer ryskspråkigt och
Rysslandstillvänt öst och ett ukrainskspråkigt och västorienterat väst. Detta
är naturligtvis riktigt, men som också påpekats av mer initierade bedömare är
denna bild förenklad. 2006 reste jag från Lviv i väst till Donetsk i öst – och
visst var skillnaderna påtagliga. Bakom detta finns historiska orsaker; Lviv
till exempel är en stad som tillhört Polen och Österrike-Ungern, men aldrig
Ryssland.
Men med detta
sagt måste en sådan sak som språkfrågan nyanseras. Det är betydligt fler som
talar ryska i Ukraina än som identifierar sig som ryssar. Som exempel: I Kiev –
en stad som jag upplevde som mer rysk- än ukrainskspråkig – träffade jag två
journalister som båda var måna om att hävda Ukraina som en egen nation och som
ansåg att ukrainska måste vara det enda officiella språket i landet. Trots
detta pratade de ryska med varandra. Att sätta likhetstecken mellan ryskspråkig
och Rysslandstillvänd i någon politisk mening är fel.
Det som nu
händer i Ukraina är förfärligt. Det ryska militära ingripandet kom som en chock
för nästan alla. Få eller ingen trodde att det kunde gå så långt. Ändå följer
det ett bekant mönster med argument om att skydda ryssar och ryska medborgare,
där ingripandet kommer som ett svar på en vädjan om hjälp från Krim, där ryska
pass delas ut.
Exakt vad
Putin hoppas uppnå är oklart. Pressa den nya ukrainska regeringen till eftergifter, och sedan dra sig tillbaka? Verkligen ansluta
Krim till Ryssland? Ingripa militärt även i östra Ukraina och få till en
delning av landet (låter osannolikt, men det osannolika har redan hänt på
Krim).
Att Krim har
en viktigt geostratetgisk position och att Ryssland har sin flottbas där är
givna faktorer som också ofta framhålls. I ett större perspektiv är det svårt
att inte se det som nu händer i ljuset av traditionell rysk imperialism i sitt
närområde. Ryssland har alltid strävat efter att utvidga sina gränser och/eller kontrollera sina grannar. Och i den ryska imperiedrömmen spelar Ukraina en central roll. Inte
bara genom sin storlek och sitt läge, utan också känslomässigt-mytologiskt: Det
var här det östslaviska rikets vagga låg och det var därmed också här som
Ryssland föddes. Att det finna alternativa sätt att se på historien är givet,
men för imperiedrömmaren är det denna syn som gäller.
Ukraina och
Ryssland har många kulturella och historiska band och människor i båda länderna
borde naturligtvis ha möjligheten att fortsätta odla dessa – också i ett
Ukraina med nära relationer till Västeuropa. Att Kreml nu är i full färd med
att raserade denna möjlighet är förfärligt och djupt tragiskt.
