Några tankar om Ukraina

Det har snart gått åtta år sedan jag senast besökte Ukraina. Jag minns det som ett underbart land. Överallt träffade jag trevliga och öppna människor, som gärna ville prata med en nyfiken kringresande utlänning och ge sin syn på sitt land.

Det talas mycket om den öst-västliga dimensionen i landet, med ett mer ryskspråkigt och Rysslandstillvänt öst och ett ukrainskspråkigt och västorienterat väst. Detta är naturligtvis riktigt, men som också påpekats av mer initierade bedömare är denna bild förenklad. 2006 reste jag från Lviv i väst till Donetsk i öst – och visst var skillnaderna påtagliga. Bakom detta finns historiska orsaker; Lviv till exempel är en stad som tillhört Polen och Österrike-Ungern, men aldrig Ryssland.

Men med detta sagt måste en sådan sak som språkfrågan nyanseras. Det är betydligt fler som talar ryska i Ukraina än som identifierar sig som ryssar. Som exempel: I Kiev – en stad som jag upplevde som mer rysk- än ukrainskspråkig – träffade jag två journalister som båda var måna om att hävda Ukraina som en egen nation och som ansåg att ukrainska måste vara det enda officiella språket i landet. Trots detta pratade de ryska med varandra. Att sätta likhetstecken mellan ryskspråkig och Rysslandstillvänd i någon politisk mening är fel. 

Det som nu händer i Ukraina är förfärligt. Det ryska militära ingripandet kom som en chock för nästan alla. Få eller ingen trodde att det kunde gå så långt. Ändå följer det ett bekant mönster med argument om att skydda ryssar och ryska medborgare, där ingripandet kommer som ett svar på en vädjan om hjälp från Krim, där ryska pass delas ut.

Exakt vad Putin hoppas uppnå är oklart. Pressa den nya ukrainska regeringen till  eftergifter, och sedan dra sig tillbaka? Verkligen ansluta Krim till Ryssland? Ingripa militärt även i östra Ukraina och få till en delning av landet (låter osannolikt, men det osannolika har redan hänt på Krim).

 

Att Krim har en viktigt geostratetgisk position och att Ryssland har sin flottbas där är givna faktorer som också ofta framhålls. I ett större perspektiv är det svårt att inte se det som nu händer i ljuset av traditionell rysk imperialism i sitt närområde. Ryssland har alltid strävat efter att utvidga sina gränser och/eller kontrollera sina grannar. Och i den ryska imperiedrömmen spelar Ukraina en central roll. Inte bara genom sin storlek och sitt läge, utan också känslomässigt-mytologiskt: Det var här det östslaviska rikets vagga låg och det var därmed också här som Ryssland föddes. Att det finna alternativa sätt att se på historien är givet, men för imperiedrömmaren är det denna syn som gäller.

Ukraina och Ryssland har många kulturella och historiska band och människor i båda länderna borde naturligtvis ha möjligheten att fortsätta odla dessa – också i ett Ukraina med nära relationer till Västeuropa. Att Kreml nu är i full färd med att raserade denna möjlighet är förfärligt och djupt tragiskt.