Tyskland, ett normalt land?

När Tyskland vann fotbolls-VM 1954 i vad som kallats "Undret i Bern", var det inte bara en idrottslig framgång, utan gav kanske framför allt en känsla av hopp och framtidstro för många (väst)tyskar. Efter Nazi-diktaturen, krigsnederlaget, de raserade städerna och de första, svåra åren efter kriget, var landet återigen något att räkna med, ett land som inte bara var världsmästare, utan också åtnjöt ett "ekonomiskt under", Wirtschaftswunder. 

60 år senare ger segern i detta års VM ett tillfälle att fundera lite över Europas mäktigaste nation. För så är det ju nu, 2014: Det är inte bara ett starkt  lag, utan också ett framgångsrikt land som har tagit hem titeln.

När VM arrangerades i Tyskland 2006 hände något. Tyskarna kunde visa sin hängivenhet för sitt lag och sin kärlek till sitt land på ett någorlunda normalt, avslappnat sätt, med flaggviftande och glädje, som andra länder.  Av välkända, förklarliga och rättmätiga skäl har den tyska nationella känslan varit dämpad sedan 1945. Och ovanpå skulden från nazitiden kom det faktum att landet var delat.

2006 kunde också besökarna i värdlandet glädjas med tyskarna - för med tiden, och med Tysklands positiva utveckling till en stabil, mogen och välkomnande demokrati, följer naturligtvis också ett mer avspänt förhållande till omvärlden. Men ändå, fortfarande stöter man (i Sverige, men säkert ännu mer i andra länder) på en hånfull, avståndstagande attityd till Tyskland, inte minst i samband med fotbollen, där kopplingar görs mellan de idrottsliga framgångarna och nazismens vidrigheter, kanske halvt på skämt, men ofta med en alltför stor dos allvar. Man behöver naturligtvis inte tycka om Tyskland. Men att göra denna koppling till dagens tyskar, varav de allra flesta är alltför unga för att ha haft något med nazisterna att göra, är naturligtvis oerhört dumt. Även om det är oreflekterat, är det att säga att eftersom du är tysk, är du fördömd. Att döma människor efter nationell eller etnisk tillhörighet och inte efter vad de gör eller säger, är just den typ av idioti som 1933-1945 förde Tyskland och världen in i katastrofen.

Men visst, det är samtidigt omöjligt att tala om Tyskland i ett större perspektiv utan att komma in på nazismen. I tysk offentlig diskussion sker detta ständigt. Det torde inte finnas någon annan nation som har bearbetat, ja ältat, sitt förgångna på detta sätt. Det hänger förvisso samman med att de nazistiska brotten också är unika, men ändå måste det kunna konstateras att man i Tyskland verkligen ansträngt sig för att göra upp med sitt förflutna - och att detta är något som andra länder också har anledning att göra, men inte gjort.

Och tack vare detta har tyskarna återtagit den moraliska rätten att få vifta med flaggor.

Men vad är det för land som nu också med allt större lätthet gör detta? Vad är dess plats i världen? Dessa frågor är temat för det senaste numret av den alltid läsvärda der Spiegel. Det är, enligt artikeln, en nation som är "entkrampft", det vill säga där det krampaktiga har släppt, om än ännu inte ett avslappnat land.

Det är också ett land som efter återföreningen har blivit mäktigt igen. Medan Sydeuropa och Frankrike dras med mer eller mindre stora ekonomiska bekymmer, går det bra för Tyskland. Det är också ett land med större självsäkerhet i utrikespolitiken. Nyligen blev CIA-chefen för Tyskland hemskickad, efter att det avslöjats att USA har agenter i Tyskland som spionerar på sin allierade - en unik händelse.

Vilken roll Tyskland kommer att spela på den globala arenan framöver återstår att se. Men låt oss glädjas åt att Europas mäktigaste land är demokratiskt, fritt och fredligt. Oavsett vad du känner för landet i övrigt - eller för fotboll  - är detta något att fira - kanske med en liten svart-röd-gul flagga!