Hotell Ukraina är ett något bedagat lyxhotell från
sovjettiden, byggt i typisk stalinistisk arkitekturstil. Tack vare sitt läge
intill Maijdan har det blivit populärt bland journalister, som ofta ses stå på
balkongerna och sända tv. Att den pampiga men nu ganska folktomma lobbyn för inte länge
sedan var full av skadade och dödade demonstranter känns overkligt.
På gatan och torget utanför är det numera också lugnt och
fredligt, om än inte riktigt som vanligt. Barrikaderna från de blodiga
kravallerna finns kvar, överallt drivor av bildäck, bråte och sandsäckar. Och
blommor, barnteckningar och gravljus, kors, uniformerade män, vanliga Kievbor,
folk som liksom jag fotograferar allt detta, försäljare som försöker locka de få turisterna,
kiosker med drycker och cigaretter, gatukök.
De ”himmelska hundra”, de som dog på torget, hyllas överallt.
"Ära åt hjältarna", ”Ära åt Ukraina”
Och flaggor, ukrainska, EU-flaggor, svartröda flaggor.
Någonstans ett porträtt på Stephan Bandera, en ukrainsk nationalist som
samarbetade med Nazityskland under kriget (men som också under en period satt i
tyskt koncentrationsläger). Nästan mitt på torget resterna av juldekorationen,
där nu allehanda banderoller och plakat satts upp. ”Alla mot Putin” står det på
en, ”Vi älskar ryssarna – föraktar Putin” på en annan.
Vid tälten finns soppkök, någon hugger ved, ibland brinner
små eldar, och här finns ofta en banderoll eller skylt med ett ortnamn. Inte bara
västra Ukraina är representerat här, utan också Krim, Donetsk och många andra
städer. De uniformerade håller sig lugna, de flesta står och hänger, pratar med
varandra och röker, vad de gör här är oklart, ingen stoppas från att komma in
eller ut från torget, men kanske är de beredda att spärra av det igen och slåss om
något händer. Barrikaderna ska stå kvar till valet den 25 maj, sägs det.
Ett av husen vid Maijdan är det eldhärjade fackföreningarnas
hus. När jag var i Kiev för första gången i början av 2000-talet pryddes det
ännu av hammaren och skäran. Andra gången jag var där, 2006, hade den symbolen
ersatts med en annan, abstrakt, för mig okänd och obegriplig symbol. Nu är byggnaden utbränd.
Torget och huvudgatan Kretchatyk kantas annars av hus i
Stalinstil. På en kulle en bit bort, med utsikt över den mäktiga Dnepr, finns
en stor silverfärgad båge under vilken två bronsjättar höjer det sovjetiska
emblemet mot himlen. Det är monumentet för den ukrainsk-ryska vänskapen
och Ukrainas ”återförening” med Ryssland. Till höger om detta finns ett nyare,
ukrainsk-nationalistiskt monument i sandsten som motvikt. Runt alltsammans står kiosker som säljer öl. Folk dricker, roar sig eller tittar ut över
floden. Ingen verkar bry sig särskilt om något av monumenten, förutom några
barn som klättrar upp på de ukrainska nationalhjältarna och låter sig
fotograferas.
Att byggnader och monument som minner om sovjettiden finns
kvar är inte konstigt. Men Rysslands och Ukrainas gemensamma historia går
mycket längre tillbaka än så. Stora delar av det som i dag är östra och södra
Ukraina var ryskt i slutet av 1700-talet, endast de västligaste delarna har
egentligen aldrig tillhört Ryssland, först efter andra världskriget blev de
delar av Sovjetunionen. Att dra en knivskarp gräns mellan det ”ryska” och det ”ukrainska”
låter sig knappast göras. Ryska talas av många i stora delar av landet, även i
Kiev – vilket inte betyder att alla dessa människor definierar sig som ryssar,
än mindre att de är proryska i politisk mening eller vill tillhöra Ryska
federationen. Tvärtom visar undersökningar att majoriteten av befolkningen även
i de till övervägande delen ryskspråkiga delarna av landet vill tillhöra Ukraina.
Den dominerande religionen i båda länderna är den ryskortodoxa. Det som av
många uppfattas som ryska nationalrätter, som borsjtj, är också typisk ukrainsk
mat.
Att de etniska gränsera är otydliga och identiteter och
språk överlappar varandra borde, förhoppningsvis, minska risken för ett
inbördeskrig längs etniska linjer. Ändå känns det som om Ukraina är illa ute
när rapporterna om blodiga strider och nedskjutna helikoptrar i Slovjansk och
många döda i branden i Odessa strömmar in. I Kiev märks ingenting av detta,
åtminstone inte på ytan. Allt är lugnt och fredligt. Men kanske lite väl lugnt.
De relativt få restaurangerna och uteserveringarna är halvtomma. 60 procent av
turisterna sägs ha försvunnit under de senaste månaderna, vilket torde vara ett
hårt slag mot ett redan fattigt land. Det är synd på flera sätt, inte bara för
att ekonomin drabbas utan också för att de som ställer in sitt besök går miste
om en trevlig och bitvis mycket vacker stad. Här finns Sofia-katedralen från
1000-talet och det stora klosterkomplexet en bit utanför staden, med sina
gyllene torn och trånga underjordiska grottgångar, där heliga, mumifierade
munkar ligger i kistor och där troende och turister trevar sig förbi i mörkret
med vaxljus i handen. Kiev är en gammal, betydelsefull stad. Det var här som
den östslaviska-kristna civilisationen började, sägs det – och enligt ett sätt
att se på historien är det därmed också här som den ryska civilisationen har
sin vagga.
Ur detta synsätt kommer också det rysknationalistiska
argumentet att det egentligen inte finns någon ukrainsk nation, och att det är
orimligt att Ukraina ska fjärma sig från Ryssland. Nu ska man kanske inte ta så
hårt på sådana argument, ty vad det handlar om i dag är naturligtvis till stora
delar politik. Men också känslor. Och känslor kan sätta världen i brand.
I Kiev träffar vi Oksana Vynnychuk från det ukrainska
journalistfacket. Att höra henne berätta om journalisternas villkor i Ukraina
ger perspektiv på den svenska vardagen. Minst tio journalister attackeras varje
dag i landet, många har skadats, tortyr och mord har förekommit. Just nu är det
farligast i östra Ukraina, med kidnappningar och riktade attacker mot
journalister. Polisen vill eller förmår inte göra tillräckligt för att reda ut
fallen. Mediasituationen är liksom situationen i stort komplicerad och märklig.
På Krim kan ukrainska tv- och radiostationer inte längre sända, i öst är det
farligt och därför svårt att rapportera. Där finns ryska journalister, som dock
skildrar skeendena ur separatisternas perspektiv, berättar Oksana.
Ingen vet vad som händer härnäst. Oksana rycker på axlarna
när hon får frågan. Val ska hållas den 25 maj om allt går som planerat, och det
senaste beskedet är att valen hålls även om alla delar av landet inte kan
delta. Resultatet ska ändå vara giltigt, är det sagt.
Att få en ordentligt vald regering är mycket viktigt,
eftersom den nuvarande övergångsregeringen kan anklagas för att vara illegitim.
Den förre presidenten Janykovitj anser sig ju ännu vara den rättmätige
presidenten, trots att han är helt förbrukad och inte längre stöds ens av
Ryssland. Men om nu befolkningen i de östra och södra delarna inte kan komma
till valurnorna, hur legitimt kommer valet då att vara i Rysslands ögon.
Inget vet och om våldet forsätter ökar risken för att
situationen hamnar helt bortom kontroll, kanske även för dem som styr i
kulisserna (Ryssland).
Men har folk hopp åtminstone? Jodå, tror Oksana Vynnychuk,
revolutionen har ändå väckt ett hopp om en annan framtid. Det började som en
protest mot att associationsavtalet med EU inte skrevs på, men växte till ett
uppror mot hela det dåvarande styret och mot korruptionen i landet. Nu är
presidenten borta och ingen skjuter på demonstranterna. Inte här i Kiev i varje
fall.
No comments:
Post a Comment