Grüss Gott, Herr Lindenberg

Hallo, hallöchen, hallo sjunger Udo Lindenberg i en av sina största hits, Sonderzug nach Pankow, från 1983. Det har sina poänger, i Berlin kan man faktiskt höra hälsningsordet hallöchen (som alltså är en dimunitivform av hallo), men troligen inte i Nürnberg i Bayern, där man med största sannolikhet snarast möts av ett vänligt Grüss Gott (bokstavligt "hälsa Gud", men som väl får tolkas som "må Gud hälsa dig").

Detta är nu inget utslag av religiös fanatism utan faktiskt standardshälsningsfrasen i Sydtyskland; i nordligare delar av landet förekommer den dock inte alls utan möts snarast av oförståelse eller förakt. Ett litet exempel på de kulturella skillnader som finns inom detta federala, decentraliserade och endast sedan 1871 förenade land.

Nu kanske inte skillnaderna ska överdrivas, det finns mer som förenar, som Hamburgbon Udo Lindenberg som är populär i hela det tyskspråkiga området och som jag hade nöjet att få se och höra i just Nürnberg.

Lindenberg torde vara okänd för de allra flesta utanför den tyskspråkiga världen - där han däremot får sägas vara något av en gigant. När han nyligen fyllde 70 uppmärksammades det i alla stora tidningar.

Kanske har några svenskar ändå hört talas om Lindenberg tack vare tv-serien Deutschland 83, där hans konsert i Östberlin skildras. Händelsen i tv-serien har sin historiska motsvarighet: 1983 fick Udo Lindenberg en stor hit med ovan nämnda Sonderzug nach Pankow (extratåg till Pankow, en stadsdel i Östberlin där många i DDR-eliten en gång bodde). Låten handlar om att Udo inte får spela i DDR och att han gärna skulle vilja dela en flaska konjak med Erich Honecker. Till sist fick han lov att framträdda i Palast der Republik i Berlin - men spelningen blev en engångsföreteelse, de styrande i arbetar- och bondestaten ville inte tillåta den västtyska rockstjärnan att hålla fler konserter.

Lyssna på låten här (via Youtube):

Sonderzug nach Pankow var en del av Udos ansträngningar för mer förståelse och närmande mellan Öst- och Västtyskland, för vilka han 1989 belönades med den finaste civila tyska utmärkelsen, Bundesverdienstkreuz. Kanske kan man se hans arbete som en del av den socialdemokratiska Ost-Politiken med sin strategi för "Wandel durch Annäherung" (omvandling genom närmande) - Lindenberg har också en socialdemokratisk politisk grundsyn.

Politisk är han fortfarande. Att samla 25 000 fans i Nürnberg är väl inte dåligt, men det fyller inte stadens stadion. Udo Lindenbergs kommentar till detta? "De andra kommer senare, de är fortfarande ute på Anti-Nazidemonstrationen. Under konserten han också om att det behövs ett solidariskt Europa som kan ta emot flyktingar och kritiserade Angela Merkels (EU:s) överenskommelse med Turkiet. Han häcklade också det högerpopulistiska partiet AfD.

Men det är förstås inte på det politiska, utan på det konstnärliga planet, som Udo Lindenberg har betytt mest. Han bestämde sig tidigt för att sjunga på tyska och var därmed en föregångare och vägvisare för tyskspråkig rock. Han har förklarat att han till en början försökte med engelska, men insåg att han var för dålig på språket och att han var övertygad om att det skulle gå att göra rock även på tyska. Och även om språkvalet förstås har begränsat hans publik till de tyskspråkiga länderna, var det nog ett klokt val med tanke på hur mycket texterna betyder för Lindenbergs låtar och hur språkligt bra de ofta är; ett sådant eget, helt enkelt språkligt begåvat uttryck hade han förmodligen inte fått till på ett annat språk än sitt modersmål.

Under sin turné som går under namnet Keine Panik (ingen panik), då han alltså spelade bland annat i Nürnberg, har Udo Lindenberg satsat på en spektakulär och storslagen scenshow. Men vulgärt blir det ändå inte, han lyckas mycket väl behålla och odla sitt eget uttryck och sin egen stil.

Berlinmuren är borta och även Erich Honecker är död sedan länge. Men Udo lever - vilket han själv, med tanke på ett hårt och delvis rätt försupet liv, tycks vara rätt nöjd och stolt över. Nu siktar han på att dröja sig kvar ytterligare 30 år på jorden, lät han förstå i Nürnberg, innan han gör kollegorna Lemmy, Bowie och Prince sällskap - enligt Lindenbergs utsago har giganterna redan bildat ett band tillsammans där i rockhimlen. Vem vet hur det är med det. Men låt oss hoppas att legenden Udo får vara kvar här hos oss ännu en lång tid och "göra sin grej".

Vem blir Tysklands nästa president?

Tysklands nuvarande president Joachim Gauck ställer inte upp för omval.

Det - väntade - beskedet kom i dag. Spekulationerna om vem hans efterföljare kan tänkas bli, och analyserna av det politiska spel som nu börjar i sökandet efter en ny president, är givetvis redan igång i de tyska medierna - trots att hans ämbetstid inte går ut förrän om nio månader.

Gauck är en populär och brett accepterad president och även om han inte var förbundskansler Angela Merkels förstahandsval när han tillträdde, hade hon enligt vad som skrivs i tyska tidningar önskat sig att han satt kvar - för att skjuta upp de politiska slitningar som valet av en ny president innebär till efter parlamentsvalen. Så blir det nu inte.

En liten bakgrund: Presidenten i Tyskland har liten makt och framför allt symboliska och representativa uppgifter. Han (eller hon, hittills har det alltid varit en man) väljs av en parlamentarisk församling som återspeglar majoriteten i förbundsdagen och i delstaterna och alltså inte direkt av folket. Därav det spännande politiska spel, som nu väntar.

Inget parti har majoritet i den församling som ska välja nästa president. Vore då ännu en enande kandidat, som de största partierna CDU/CSU (konservativa) och SPD (socialdemokrater) står bakom möjlig? Kanske till och med med stöd av de gröna och liberalerna? Kanske det, men det är inte säkert att detta vore önskat av alla de inblandade partierna. I dag regeras Tyskland som bekant av en så kallad stor koalition mellan CDU/CSU och SPD. Om dessa partier förde fram en gemensam presidentkandidat, kommer det att tolkas som de är beredda att fortsätta regera tillsammans även efter nästa val - ett intryck som de nog inte vill ge.

I så fall får man tänka sig att partierna för fram egna presidentkandidater. CDU/CSU är det absolut största politiska blocket, och det sägs också att många inom de två systerpartierna önskar att detta tas tillvara och att en egen kandidat förs fram. Den skulle i så fall kunna väljas i en tredje valomgång, då det inte längre krävs absolut majoritet.

Denna kalkyl förutsätter dock att inte vänsterblocket enas om en gemensam kandidat: Socialdemokrater, socialister och gröna skulle i så fall kunna ta hem segern. Men kan de verkligen komma överens om en sådan sak? Vill SPD liera sig med socialistiska Die Linke? Vill de gröna verkligen vara en del av ett rött samarbete - eller hellre närma sig CDU? Och vilken kandidat skulle de i så fall kunna komma överens om? Spekulationerna är igång.

Några namn nämns förstås också redan. Som CDU-kandidater omtalas bland andra Wolfgang Schäuble, den nuvarande finansministern, från SPD den nuvarande utrikesministern Frank-Walter Steinmeier. En troligare kandidat är kanske Norbert Lammert, förbundsdagens nuvarande talman.

Vi får se. Det enda som med relativ säkerhet kan sägas är att det blir ett spännande 2017 i tysk politik, med först ny president och sedan -framför allt - förbundsdagsvalen på hösten. De senare har naturligtvis vida större betydelse: Kommer Merkel att sitta kvar? Hur går det för högerpopulistiska AfD? Kommer SPD att kunna bryta sin kräftgång?

Frågor som också kommer att vara av stor betydelse för Europa och Sverige.

Tyskland rustar upp och vill spela aktivare roll i värden

Tyskland har efter återföreningen successivt utvecklats till att bli Europas mäktigaste land. Ekonomiskt har (väst)Tyskland länge varit betydelsefullt, men politiskt är rollen som regional stormakt nyare. Efter andra världskriget var de båda tyska staterna inte ens fullt ut suveräna, de hade inte kunnat välja en utrikespolitik som gick på tvärs mot de respektive segrarmakterna. Västtyskland lyckades under efterkrigstiden bit för bit tillskansa sig större och större självbestämmande, men det är inte förrän det i samband med återföreningen träffade avtalet mellan de båda tyska staterna och de fyra segrarmakterna (det sk. 2+4-fördraget) som landet kan sägas ha blivit fullt ut suveränt igen.

Sedan dess har Tysklands roll och betydelse i världen växt. Men länge var det en trevade och försiktig stormakt, som kämpade med att finna sin nya roll i världen. Tyskland som ledande nation är av historiska skäl ett känsligt ämne.

I ett utkast till ny säkerhetspolitisk vitbok som ska klubbas inom kort sätts landets nya roll dock också på pränt; Tyskland ska framgent spela en mer aktiv roll i världen. På grund av "sin ekonomiska, politiska och militära betydelse" har landet ett ansvar att "vara med och forma den globala ordningen", som det enligt en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ) står i den nya doktrinen.

Tyskland ska kunna göra större insatser för att hantera säkerhetspolitiska och humanitära utmaningar, heter det vidare. I vitboken betonas fortsatt vikten av Nato och EU, men det lyfts också tydligare fram att Tyskland även har ett ansvar för att själv bidra till den kollektiva säkerheten, skriver FAZ.

Så har det också beslutats att det tyska försvaret efter åratal av nedrustning nu ska växa igen, även om det är långt kvar till kalla krigetnivåer.

Den förra, ännu gällande vitboken är från 2006. Med den nya ser det ut som om Tyskland får en säkerhetsdoktrin som mer motsvarar landets verkliga position.

Droger och prostitution - här skiljer sig Sverige och Tyskland åt

Tyskland och Sverige är, politiskt och kulturellt, i många avseenden mycket lika varandra. Detta gör på ett sätt skillnaderna mer intressanta: När en vän vars grundvärderingar du delar framför en åsikt annan än din egen, torde du vara mer benägen att lyssna än om du hört den från någon vars hela värdesystem är dig främmande eller motbjudande.

En sådana skillnad som är omedelbart iögonenfallande och som borde få varje rättänkande svensk att förfasas (men säkert mången svensk turist att fröjdas) handlar om alkohol (och i viss mån andra droger), en annan om prostitution.

Att Sverige har en i förhållande till många andra europeiska länder restriktiv alkoholpolitik är förstås ingen nyhet. Men även om den liberalare politiken i Tyskland knappast överraskar gemene svensk på Tysklandsresa, blir skillnaden ändå mycket påtaglig när man betänker till exempel att (nästan) alla livsmedelsbutiker i Tyskland håller stängt om söndagarna, men att det, åtminstone i en storstad som Berlin, alltid finns ett mycket stort antal helg- och nattöppna butiker (s k "Späti") som visserligen inte tillhandahåller något vettigt att äta, men däremot erbjuder ett mycket stort sortiment av alkoholhaltiga drycker till för svenska förhållanden förmånliga priser.

Visst ställs då och då även i Tyskland frågor om problem kopplade till den lättillgängliga alkoholen, men att införa något Systembolagsliknande förefaller otänkbart. I Sverige diskuteras frågan knappast alls; ingen inflytelserik person eller organisation driver så vitt jag vet linjen att öl och vin ska få säljas på Ica och Konsum (för att inte tala om kyld öl på 7Eleven  klockan 11 en lördagsnatt).

Knark är liksom i Sverige förbjudet även i Tyskland, men hållningen i verkligheten är betydligt liberalare. Cannabisrökning på öppen gata är vanligt förekommande och brukarna har knappast något av polisen att frukta. Och det förs även i etablerade kretsar en debatt om legalisering.

Med prostitutionen är det något liknande, men förmodligen för mången svensk än mer provocerande. För medan det i Sverige - åtminstone så som det kommer till uttryck i den offentligt-politiska världen - råder i det närmaste total enighet om att sexköpslagen är det enda moraliskt försvarbara, har man i Tyskland valt en helt annan väg. Här var det de gröna och röda krafterna, som drev igenom en legaliserad reglering av prostitutionen, delvis med feministiska argument.

Prostitutionen är sålunda inte oreglerad i Tyskland, tvärtom. Inte heller förtigs de problem som finns förknippade med verksamheten - nyligen gjorde polisen ett stort tillslag mot en bordell i Berlin, där det misstänks förekomma tvångsprostitution och annan kriminalitet. Att sexköparna har ett ansvar föreslås också tydliggöras i en ny lag: Den som köper sex trots att han vet eller rimligen borde ha förstått att det rör sig om tvångsprostitution hotas i framtiden av fängelse. Även de som driver bordeller och de prostituerade själva har skarpare krav att vänta från lagstiftaren. Men man fortsätter trots allt på den inslagna vägen av regleringar i stället för förbud, ty, som en statssekreterare vid det tyska familjeministeriet uttrycker det i samband med det nya lagförslaget: "Prostitution är visserligen inte ett jobb vilket som helst. Men det är ett jobb."

Vad är det med Tyskland?

På S-bahn från flygplatsen Schönefeld: nästan inga passagerare och av de få som trots allt reser med tåget tycks ännu färre ha kommit med flyget; resenärerna på detta S-bahntåg en lördagskväll ser en smula nergångna ut och saknar tungt bagage. Längre in mot centrum fylls tåget sakta på, men blir aldrig fullt, någon trängsel är det inte tal om. Vid en större station tränger sig en doft av stekos eller frityrolja in i vagnen.

Den som är här för första gången kanske förundras och frågar sig var han hamnat, medan den återvändande Berlinturisten snarare njuter av att insupa atmosfären. Väl avstigen i någon av de centrala delarna av staden går det förstås också att ana att man ankommit en europeisk metropol, trots ett relativt lugn.

Många dras till Berlin. I somliga delar av staden, som i det turisttäta Mitte, tycks bara ungefär varannan som promenerar på gatorna denna kväll tala tyska. Man hör mycket engelska och mycket danska och svenska.

Berlin har helt enkelt blivit otroligt hippt och attraktivt för turister och för kreativa människor (och sådana som önskar att de vore kreativa och konstnärliga) men är förstås även bortsett från det ytliga en betydande europeisk huvudstad. Många älskar Berlin, så även jag.

Men hur är det då med Tyskland i övrigt? Är det lika attraktivt för turister och för kosmopolitiska dagdrivare och kreativa? Näppeligen.

Berlins attraktionskraft till trots torde det inte vara ett alltför vågat påstående att hävda att gemene svensk knappast är tysklandsorienterad. Det är den engelsktalande världen som dominerar vad gäller vilken utländsk kultur vi tar del av, och mediebevakningen av de amerikanska primärvalen förefaller oändligt mycket mer omfattande än den sammantagna rapporteringen från Tyskland.

Borde vi då intressera oss mer för grannen i söder? Definitivt, och det av många skäl.

Tyskland har – mer eller mindre ofrivilligt, kanske – ånyo seglat upp som Europas mest betydelsefulla land. Det är med tanke på sådant som dess storlek och centrala geografiska läge egentligen inte förvånande, men ännu ovant.

Tyskland är inte bara ”världsmästare i export” och har kontinentens största och starkaste ekonomi, det har också blivit politiskt mäktigt. Angela Merkel kanske eller kanske inte kommer att kunna lösa Europas problem, men att hon är den mäktigaste politikern på kontinentens politiska scen står utom tvivel. Även kulturellt är Tyskland faktiskt en mäktig nation. Få andra länder lär kunna konkurrera om sådant som antalet symfoniorkestrar per capita eller mängden översatt litteratur, till exempel.

Jo, det finns goda argument för att se Tyskland som förebild i flera viktiga avseenden. Många lär beundra landets urstarka ekonomi, men även på andra områden är landet utmärkt välfungerande och nog faktiskt också förebildligt.

Den norska journalisten Sten Inge Jörgensen, som jag nyss hade äran att träffa i Oslo, argumenterade i en artikel i Die Zeit i oktober 2015 för att Tyskland är det som de skandinaviska länderna önskade att de vore – inte bara rikt, utan också socialt relativt jämlikt. Kanske är det så (det är ju svårt att säga, inte minst eftersom det mellan de skandinaviska länderna, trots alla likheter, också finns skillnader i politiska förhållanden och traditioner). Han pekar också på något som jag tänkt på många gånger i Berlin, men som nog gäller för hela Tyskland, nämligen att det här råder en tillfredsställande kompromiss mellan, som han uttrycker det, ordning och flexibilitet.

Själv har jag kanske mer tänkt på det i termer av reglering/ordning kontra frihet/anarki, men kanske menar vi samma sak. Inte minst i Sverige har vi en hämmande tradition av statlig reglering och förmynderi (och ett många gånger enkelspårigt debattklimat),
Motsatsen till detta kunde tänkas vara anarki eller en nattväktarstat – något få svenskar eller tyskar torde önska sig. I Berlin, med alla sina oliktänkande, är känslan av frihet och tolerans stor, samtidigt som det är en väl fungerande stad. Tyskland är också, tack vare sin storlek men kanske även av andra skäl, ett mer pluralistiskt samhälle; det finns liksom mer av allt, även av kvalificerade åsikter. 

En del, kanske många, tyskar skulle säkert ifrågasätta dylika hyllningar. De skulle peka på verkliga problem (som det självklart finns gott om, som i alla samhällen), men kanske också skämmas över att förväntas vara stolta över sitt land. Ty 1900-talshistorien har (i grunden med rätta, givetvis) gjort många allergiska mot allt som skulle kunna liknas vid tysk nationalism (ehuru högerpopulistiska och nationalistiska rörelser nu, till sist, vinner terräng även i Tyskland).

Men tyskarna borde kunna vara stolta, inte minst just för att de har bearbetat sitt förflutna och utvecklats till ett land som inte bara är fritt och rikt, utan faktiskt också en demokratisk och ekonomisk (och kanske också, även om det är ett svårt begrepp, kulturell) förebild. 

Tyskland, ett normalt land?

När Tyskland vann fotbolls-VM 1954 i vad som kallats "Undret i Bern", var det inte bara en idrottslig framgång, utan gav kanske framför allt en känsla av hopp och framtidstro för många (väst)tyskar. Efter Nazi-diktaturen, krigsnederlaget, de raserade städerna och de första, svåra åren efter kriget, var landet återigen något att räkna med, ett land som inte bara var världsmästare, utan också åtnjöt ett "ekonomiskt under", Wirtschaftswunder. 

60 år senare ger segern i detta års VM ett tillfälle att fundera lite över Europas mäktigaste nation. För så är det ju nu, 2014: Det är inte bara ett starkt  lag, utan också ett framgångsrikt land som har tagit hem titeln.

När VM arrangerades i Tyskland 2006 hände något. Tyskarna kunde visa sin hängivenhet för sitt lag och sin kärlek till sitt land på ett någorlunda normalt, avslappnat sätt, med flaggviftande och glädje, som andra länder.  Av välkända, förklarliga och rättmätiga skäl har den tyska nationella känslan varit dämpad sedan 1945. Och ovanpå skulden från nazitiden kom det faktum att landet var delat.

2006 kunde också besökarna i värdlandet glädjas med tyskarna - för med tiden, och med Tysklands positiva utveckling till en stabil, mogen och välkomnande demokrati, följer naturligtvis också ett mer avspänt förhållande till omvärlden. Men ändå, fortfarande stöter man (i Sverige, men säkert ännu mer i andra länder) på en hånfull, avståndstagande attityd till Tyskland, inte minst i samband med fotbollen, där kopplingar görs mellan de idrottsliga framgångarna och nazismens vidrigheter, kanske halvt på skämt, men ofta med en alltför stor dos allvar. Man behöver naturligtvis inte tycka om Tyskland. Men att göra denna koppling till dagens tyskar, varav de allra flesta är alltför unga för att ha haft något med nazisterna att göra, är naturligtvis oerhört dumt. Även om det är oreflekterat, är det att säga att eftersom du är tysk, är du fördömd. Att döma människor efter nationell eller etnisk tillhörighet och inte efter vad de gör eller säger, är just den typ av idioti som 1933-1945 förde Tyskland och världen in i katastrofen.

Men visst, det är samtidigt omöjligt att tala om Tyskland i ett större perspektiv utan att komma in på nazismen. I tysk offentlig diskussion sker detta ständigt. Det torde inte finnas någon annan nation som har bearbetat, ja ältat, sitt förgångna på detta sätt. Det hänger förvisso samman med att de nazistiska brotten också är unika, men ändå måste det kunna konstateras att man i Tyskland verkligen ansträngt sig för att göra upp med sitt förflutna - och att detta är något som andra länder också har anledning att göra, men inte gjort.

Och tack vare detta har tyskarna återtagit den moraliska rätten att få vifta med flaggor.

Men vad är det för land som nu också med allt större lätthet gör detta? Vad är dess plats i världen? Dessa frågor är temat för det senaste numret av den alltid läsvärda der Spiegel. Det är, enligt artikeln, en nation som är "entkrampft", det vill säga där det krampaktiga har släppt, om än ännu inte ett avslappnat land.

Det är också ett land som efter återföreningen har blivit mäktigt igen. Medan Sydeuropa och Frankrike dras med mer eller mindre stora ekonomiska bekymmer, går det bra för Tyskland. Det är också ett land med större självsäkerhet i utrikespolitiken. Nyligen blev CIA-chefen för Tyskland hemskickad, efter att det avslöjats att USA har agenter i Tyskland som spionerar på sin allierade - en unik händelse.

Vilken roll Tyskland kommer att spela på den globala arenan framöver återstår att se. Men låt oss glädjas åt att Europas mäktigaste land är demokratiskt, fritt och fredligt. Oavsett vad du känner för landet i övrigt - eller för fotboll  - är detta något att fira - kanske med en liten svart-röd-gul flagga!

Några reflektioner och iakttagelser under en resa till Kiev 30 april - 4 maj 2014.

Hotell Ukraina är ett något bedagat lyxhotell från sovjettiden, byggt i typisk stalinistisk arkitekturstil. Tack vare sitt läge intill Maijdan har det blivit populärt bland journalister, som ofta ses stå på balkongerna och sända tv. Att den pampiga men nu ganska folktomma lobbyn för inte länge sedan var full av skadade och dödade demonstranter känns overkligt. 

På gatan och torget utanför är det numera också lugnt och fredligt, om än inte riktigt som vanligt. Barrikaderna från de blodiga kravallerna finns kvar, överallt drivor av bildäck, bråte och sandsäckar. Och blommor, barnteckningar och gravljus, kors, uniformerade män, vanliga Kievbor, folk som liksom jag fotograferar allt detta, försäljare som försöker locka de få turisterna, kiosker med drycker och cigaretter, gatukök.

De ”himmelska hundra”, de som dog på torget, hyllas överallt. 

"Ära åt hjältarna", ”Ära åt Ukraina”

Och flaggor, ukrainska, EU-flaggor, svartröda flaggor. Någonstans ett porträtt på Stephan Bandera, en ukrainsk nationalist som samarbetade med Nazityskland under kriget (men som också under en period satt i tyskt koncentrationsläger). Nästan mitt på torget resterna av juldekorationen, där nu allehanda banderoller och plakat satts upp. ”Alla mot Putin” står det på en, ”Vi älskar ryssarna – föraktar Putin” på en annan. 

Vid tälten finns soppkök, någon hugger ved, ibland brinner små eldar, och här finns ofta en banderoll eller skylt med ett ortnamn. Inte bara västra Ukraina är representerat här, utan också Krim, Donetsk och många andra städer. De uniformerade håller sig lugna, de flesta står och hänger, pratar med varandra och röker, vad de gör här är oklart, ingen stoppas från att komma in eller ut från torget, men kanske är de beredda att spärra av det igen och slåss om något händer. Barrikaderna ska stå kvar till valet den 25 maj, sägs det.

Ett av husen vid Maijdan är det eldhärjade fackföreningarnas hus. När jag var i Kiev för första gången i början av 2000-talet pryddes det ännu av hammaren och skäran. Andra gången jag var där, 2006, hade den symbolen ersatts med en annan, abstrakt, för mig okänd och obegriplig symbol. Nu är byggnaden utbränd. 

Torget och huvudgatan Kretchatyk kantas annars av hus i Stalinstil. På en kulle en bit bort, med utsikt över den mäktiga Dnepr, finns en stor silverfärgad båge under vilken två bronsjättar höjer det sovjetiska emblemet mot himlen. Det är monumentet för den ukrainsk-ryska vänskapen och Ukrainas ”återförening” med Ryssland. Till höger om detta finns ett nyare, ukrainsk-nationalistiskt monument i sandsten som motvikt. Runt alltsammans står kiosker som säljer öl. Folk dricker, roar sig eller tittar ut över floden. Ingen verkar bry sig särskilt om något av monumenten, förutom några barn som klättrar upp på de ukrainska nationalhjältarna och låter sig fotograferas.

Att byggnader och monument som minner om sovjettiden finns kvar är inte konstigt. Men Rysslands och Ukrainas gemensamma historia går mycket längre tillbaka än så. Stora delar av det som i dag är östra och södra Ukraina var ryskt i slutet av 1700-talet, endast de västligaste delarna har egentligen aldrig tillhört Ryssland, först efter andra världskriget blev de delar av Sovjetunionen. Att dra en knivskarp gräns mellan det ”ryska” och det ”ukrainska” låter sig knappast göras. Ryska talas av många i stora delar av landet, även i Kiev – vilket inte betyder att alla dessa människor definierar sig som ryssar, än mindre att de är proryska i politisk mening eller vill tillhöra Ryska federationen. Tvärtom visar undersökningar att majoriteten av befolkningen även i de till övervägande delen ryskspråkiga delarna av landet vill tillhöra Ukraina. Den dominerande religionen i båda länderna är den ryskortodoxa. Det som av många uppfattas som ryska nationalrätter, som borsjtj, är också typisk ukrainsk mat.

Att de etniska gränsera är otydliga och identiteter och språk överlappar varandra borde, förhoppningsvis, minska risken för ett inbördeskrig längs etniska linjer. Ändå känns det som om Ukraina är illa ute när rapporterna om blodiga strider och nedskjutna helikoptrar i Slovjansk och många döda i branden i Odessa strömmar in. I Kiev märks ingenting av detta, åtminstone inte på ytan. Allt är lugnt och fredligt. Men kanske lite väl lugnt. De relativt få restaurangerna och uteserveringarna är halvtomma. 60 procent av turisterna sägs ha försvunnit under de senaste månaderna, vilket torde vara ett hårt slag mot ett redan fattigt land. Det är synd på flera sätt, inte bara för att ekonomin drabbas utan också för att de som ställer in sitt besök går miste om en trevlig och bitvis mycket vacker stad. Här finns Sofia-katedralen från 1000-talet och det stora klosterkomplexet en bit utanför staden, med sina gyllene torn och trånga underjordiska grottgångar, där heliga, mumifierade munkar ligger i kistor och där troende och turister trevar sig förbi i mörkret med vaxljus i handen. Kiev är en gammal, betydelsefull stad. Det var här som den östslaviska-kristna civilisationen började, sägs det – och enligt ett sätt att se på historien är det därmed också här som den ryska civilisationen har sin vagga.

Ur detta synsätt kommer också det rysknationalistiska argumentet att det egentligen inte finns någon ukrainsk nation, och att det är orimligt att Ukraina ska fjärma sig från Ryssland. Nu ska man kanske inte ta så hårt på sådana argument, ty vad det handlar om i dag är naturligtvis till stora delar politik. Men också känslor. Och känslor kan sätta världen i brand.

I Kiev träffar vi Oksana Vynnychuk från det ukrainska journalistfacket. Att höra henne berätta om journalisternas villkor i Ukraina ger perspektiv på den svenska vardagen. Minst tio journalister attackeras varje dag i landet, många har skadats, tortyr och mord har förekommit. Just nu är det farligast i östra Ukraina, med kidnappningar och riktade attacker mot journalister. Polisen vill eller förmår inte göra tillräckligt för att reda ut fallen. Mediasituationen är liksom situationen i stort komplicerad och märklig. På Krim kan ukrainska tv- och radiostationer inte längre sända, i öst är det farligt och därför svårt att rapportera. Där finns ryska journalister, som dock skildrar skeendena ur separatisternas perspektiv, berättar Oksana.

Ingen vet vad som händer härnäst. Oksana rycker på axlarna när hon får frågan. Val ska hållas den 25 maj om allt går som planerat, och det senaste beskedet är att valen hålls även om alla delar av landet inte kan delta. Resultatet ska ändå vara giltigt, är det sagt.

Att få en ordentligt vald regering är mycket viktigt, eftersom den nuvarande övergångsregeringen kan anklagas för att vara illegitim. Den förre presidenten Janykovitj anser sig ju ännu vara den rättmätige presidenten, trots att han är helt förbrukad och inte längre stöds ens av Ryssland. Men om nu befolkningen i de östra och södra delarna inte kan komma till valurnorna, hur legitimt kommer valet då att vara i Rysslands ögon.

Inget vet och om våldet forsätter ökar risken för att situationen hamnar helt bortom kontroll, kanske även för dem som styr i kulisserna (Ryssland). 

Men har folk hopp åtminstone? Jodå, tror Oksana Vynnychuk, revolutionen har ändå väckt ett hopp om en annan framtid. Det började som en protest mot att associationsavtalet med EU inte skrevs på, men växte till ett uppror mot hela det dåvarande styret och mot korruptionen i landet. Nu är presidenten borta och ingen skjuter på demonstranterna. Inte här i Kiev i varje fall.